xMumiin

Ghostface är tillbaka.

Nytt årtionde, nya regler.

Filmen inleds helt underbart med två unga blonda tjejer som sitter och tittar på Stab 6 och för en stund tror man att den är själva filmen. När titellåten kommer visar det sig vara en låt av The Sounds, mycket trevligt att de får representera en sådan blivande klassiker.

För en blivande klassiker är precis vad det är. Det är Scream rakt igenom. Gale Weathers, Sidney Prescott och Dewey Riley är tre viktiga karaktärer som återkommit från de tidigare filmerna. Utan dem hade det aldrig gått att göra en så bra uppföljare.

Det enda jag egentligen har att klaga på är den svenska översättningen, eller åtminstone användandet av det svenska språket i översättningen. Meningar som "beter dig som han" och ett stort antal saknade "att", ungefär som att översättaren varit osäker på om den skulle använda "att" eller "och", och istället tagit bort ordet över huvud taget.

Alla de viktiga ingredienserna från nittiotalet, som unga tjejer hemma utan föräldrar, en filmklubb på skolan och självklart en stor skräckfilmsfest, är med. Inslag av Facebook, iPhone och livestreamad videoblogg tar storyn till 10-talet.

Som en klassisk Scream-film är det inte bara skräck. Man sitter på helspänn många stunder, men detta varvas med skratt åt ironiskt korkade karaktärer och en stundvis klumpig mördare.