xMumiin

Jag håller på att jobba lite med två av mina psykosociala problem. Det ena är bacillskräck. Jag har aldrig direkt sett mig själv som någon med bacillskräck, men när jag tänker efter så försöker jag exempelvis att aldrig ta i offentliga dörrar utan något emellan.

På mitt jobb konfronteras jag dagligen av miljontals bakt erier. I början hade jag handskar, som var så pass tunna att jag kunde arbeta med dem. Jätteskönt att slippa ta i handtagen och folks remsor.

Någon gång i mars tappade jag bort handskarna. Istället använder jag nu tröjärmen när jag håller i handtagen. Remsorna måste jag ta i med mina bara händer. Remsor folk tar i med samma händer de precis hostat i.

När det så småningom blir varmare kan jag inte längre arbeta i långärmad tröja. Jag kommer vara tvungen att  ta i saker. Jag får helt enkelt lära mig.

Mitt andra problem är mitt pannkomplex. Jag har i stort sett lärt mig leva med min kropp, men komplexet för min höga panna är jag inte av med än. Sen jag klippte mig har jag experimenterat lite med håret. Jag kan ju göra så mycket olika frisyrer nu när det är så kort!

Jag tar det i etapper.

Jag vill ägna ett inlägg åt att tacka min familj för att de alltid ställer upp för mig, oavsett vad det gäller.

Jag är inte en sån som alltid har fått vad jag pekat på. De ekonomiska resurserna har aldrig funnits i min familj, men viljan. Viljan att hjälpa och glädja. Nu för tiden tycker jag att pappa är ganska dum när han vill ge sina små söner både ett Xbox och mobiltelefoner samma jul, när de redan har ett Wii. Men barnens glädje betyder mer än att ha pengar kvar på kontot i slutet av månaden.

I fredags var det både mamma och pappa som ställde upp med såväl hjälp att hyra skåpbilen som att bära.

De ställer alltid upp om jag behöver hjälp med något. Ingenting är omöjligt, allt går att lösa.

Mamma och pappa – jag älskar er.