xMumiin

Första gången jag “i lagens mening” utsattes för ett sexuellt övergrepp var jag 18 år. Några timmars tågresa hade fört mig till en några år äldre kille i en medelstor stad. Jag hade pratat med honom på internet ett tag och träffat honom som hastigast på en klubb i Göteborg.

Vi åt middag, tittade på film och när vi skulle sova, i hans smala säng, flyttade jag min kudde till fotändan. Jag ville inte ha någon sexuell kontakt med honom och att sova skavfötters kändes då som en smidig lösning för att slippa. Han flyttade även sin kudde.

Jag låg närmast väggen, med huvudet mot den. Han låg vänd emot mig. Han började ta på mig. Smeka mig över kroppen och innanför kalsongerna. En automatisk reaktion, för åtminstone en tonårings snopp, vid en sådan situation, är att bli styv. Han såg väl det som en invit, trots att jag låg stel som en pinne och stirrade in i väggen, men jag sa inte emot. Vi hade sex och jag njöt kanske av det. Men det var inte på bådas villkor.

Jag såg det aldrig som ett övergrepp då, men har senare förstått att det kanske egentligen var det. Som Johanna Koljonen skriver i sin debattartikel i DN finns det ett strukturellt problem i vår våldtäktslagstiftning. “Den förlitar sig på att parterna ska kommunicera om sina gränser. Det är en viktig princip. Men vi förmår det inte alltid, inte ens med partner vi känner och älskar.”

Jag är fortfarande vän med mannen i denna historia och vi har regelbunden kontakt.