xMumiin

För några veckor sedan släppte The Cranberries, ni vet det där gamla bandet som hade en hit med Zombie på 90-talet, ett nytt album. Jag har lyssnat på dem en hel del tidigare och de har liksom alltid funnits med mig. Jag blev grymt förvånad och glad när jag fick höra att de skulle släppa nytt!

Till skillnad från Kent, som på senare år ständigt förnyat sig, är Cranberries kvar i gamla spår. Men jag gillar det.

Du hinner inte ens lyssna färdigt på en låt innan du kan sjunga med i den. Samtidigt är det inte som vilken popmusik som helst. Det är väldigt mycket känslor både i musiken och i Dolores O'Riordans fantastiska, speciella röst.

Favoritspåret än så länge är Losing my mind.

Håller stenkoll på Twitter. Turnédatum i Sverige tack!

I lördags var vi som sagt på bio, vi såg The Iron Lady. Väldigt fin film, så gripande skildring av en kvinnas liv, berättat genom minnesbilder. Till slut gick det inte att hålla tillbaka tårarna. Se den!

På samma gång är den en tillbakablick på Storbritaniens historia.

En sak slog mig. Jag känner mig fruktansvärt obildad när jag upptäcker att jag aldrig tidigare vetat att Storbritanien haft en kvinnlig premiärminister. Seriöst, vad lärde vi oss på historian egentligen?

Igår såg jag Grave Encounters. Ensam hemma, medan det blev mörkt.

Den var faktiskt ganska bra för att vara amerikansk skräck. Kändes lite som en blandning mellan Blair Witch Project och Paranormal Activity.

Jag och Oskar såg den senaste filmen om Nalle Puh, och åh så underbar den var! Älskar att den är tecknad, som de gamla filmerna. Såg den engelska varianten, för Nasse är ju helt enkelt inte Nasse utan Jörgen Lantz som röst =/

Jag är dålig på att upptäcka ny musik, men den här hittade jag på Spotify och blev helt kär, lyssna!

Såhär till helgen tänkte jag att jag kunde tipsa om en bra serie som gick på SVT för inte så längesen. Downton Abbey. Den handlar om en välbärgad familj, vars arvslinje sätts i rubbning när de tänkta arvtagarna går under med Titanic.

I denna serie följer man inte bara det förnäma folket, utan får lika mycket insyn i tjänstefolkets liv och drömmar. Man får en liten bit av alla, utan att det blir för mycket.

Utöver det rent dramaturgiska blir vi serverade en buffé av vackra kostymer och miljöer. Bara det gör den sevärd.

Nu har jag testat dem! Dammsugarglass och Delicatobollglass.

Triumfglass och Delicato har lyckats bra i sitt samarbete att skapa glassar av sina klassiska godbitar. Smakerna är slående lika. I dammsugarglassens gröna fält känns smaken av marsipan och det bruna är klar dammsugarsmak, med små bitar choklad i.

Angående Delicatobollglassen kan jag inte säga mycket mer än Delicatoboll. Klockrent.

Men - tyvärr, får jag nästan säga - tog jag en kula brownie i botten. Den kraftiga chokladsmaken tillsammans med bitarna av brownie slog både dammsugare och Delicatoboll.

Sammanfattningsvis - försöket är väl genomfört och lyckat, men det finns godare alternativ i kulglassdjungeln.

Ghostface är tillbaka.

Nytt årtionde, nya regler.

Filmen inleds helt underbart med två unga blonda tjejer som sitter och tittar på Stab 6 och för en stund tror man att den är själva filmen. När titellåten kommer visar det sig vara en låt av The Sounds, mycket trevligt att de får representera en sådan blivande klassiker.

För en blivande klassiker är precis vad det är. Det är Scream rakt igenom. Gale Weathers, Sidney Prescott och Dewey Riley är tre viktiga karaktärer som återkommit från de tidigare filmerna. Utan dem hade det aldrig gått att göra en så bra uppföljare.

Det enda jag egentligen har att klaga på är den svenska översättningen, eller åtminstone användandet av det svenska språket i översättningen. Meningar som "beter dig som han" och ett stort antal saknade "att", ungefär som att översättaren varit osäker på om den skulle använda "att" eller "och", och istället tagit bort ordet över huvud taget.

Alla de viktiga ingredienserna från nittiotalet, som unga tjejer hemma utan föräldrar, en filmklubb på skolan och självklart en stor skräckfilmsfest, är med. Inslag av Facebook, iPhone och livestreamad videoblogg tar storyn till 10-talet.

Som en klassisk Scream-film är det inte bara skräck. Man sitter på helspänn många stunder, men detta varvas med skratt åt ironiskt korkade karaktärer och en stundvis klumpig mördare.

Jag känner mig lite smått korkad och obildad, men efter tre fjärdedelar av filmen kändes det fortfarande som en film som enbart gick ut på kostymer och miljöer.

Kostymerna och miljöerna i fråga var det dock inte minsta fel på. Fruktansvärt vackra byggnader, trädgårdar, kläder och bakverk.

Ingen film jag rekommenderar för handlingens skull, men har man inget bättre för sig och vill ha något vackert att titta på, så varför inte.

Idag åt jag en semla och drack en chailatte på ett café som heter Delikatessingen. Deras semlor har ryktet om sig att vara stadens godaste, och efter att ha provat den är jag benägen att hålla med.

Jag har inte provat jättemånga än, men den här var nog nästan Torgstallet-klass på! Gott, lagom luftigt, helt klart hembakt bröd. God grädde i lagom mängd och mandelmassan var precis som den ska vara!

Cafét överlag får väldigt bra betyg. Det är inte ofta man går och fikar själv, men här var jag inte ensam om det. Man kan sitta i lugn och ro, vid sitt eget lilla bord. Njuta av sitt fika och exempelvis, som jag, en Bostadsdel av Dagens Nyheter.

Lokalen i sig var inte jättemysig, men inredningen kändes Torgstallet, med ett "hopakok" av gamla möbler i olika former och storlekar. Detta lyckades ge det totala intrycket av dagens fika fem semlor av fem möjliga!

Igår blev det två semlor.

Först en på Thelins konditori på Kungsholmen, som jag nämnde att jag skulle provat redan i måndags. Då fick jag dessvärre ingen tid till det innan jobbet. Tiden går lite fortare än man tänkt sig ibland och tidsplanering är kanske inte min största styrka.

Nåja, semlan på Thelins var stor och god, men långt ifrån den godaste semla jag ätit. Mestadels tror jag att det berodde på de stora mandelbitarna i mandelmassan.

Senare på kvällen blev det en semla inköpt i en vanlig matbutik, levererad från La Casita. Tragiskt nog måste jag nog säga att denna semla var godare. Det var en ordentlig klick mandelmassa och den var bra skuren. Ett minus dock för att det var lite för lite grädde.

Tänkte bara tipsa om två goda och billiga bubbel, för den som inte införskaffat det inför fredagens firande.

Jag tycker om när det är ganska sött, så båda mina tips är relativt söta mousserande viner.

Det första är faktiskt ett rosébubbel och heter Fresita. Möjligt att jag skrivit om det tidigare, efter trerättersbjudningen jag hade för ett tag sedan.

Vid rätt temperatur (flaskan ska ligga i frysen ungefär en timme innan servering) har det en fruktig smak av jordgubb, som jag aldrig känt så tydligt i ett vin tidigare.

Priset ligger på 79 kr/flaska och har nummer 7866 hos Systembolaget.

Det andra bubblet är ett klassiskt vitt och heter Chapel Hill Sweet Sparkling. Inte att förväxla med Chapel Hill Sparkling. Det där "Sweet" är viktigt.

Vinet var en nyhet på Systembolaget till hösten och har snabbt vunnit flera priser och blivit enormt populärt. Inte nog med att det har en klar sötma, flaskan kostar bara 50 kronor!

För billigt för nyår? Ta det på nyårsdan, eller när som helst, det måste upplevas! Nummer 7864.

Gott nytt år!

Änglagård - Tredje gången gillt, hade smygpremiär i Ulricehamn torsdagen den sextonde december, tio dagar innan officiell premiär. Självaste regissören, Colin Nutley, höll ett hälsningsanförande med en hyllning till Ulricehamnsbygden.

Filmen börjar på Fannys (Helena Bergströms) hotell på Mallorca. Hennes femtonåriga dotter Alice (Molly Nutley) vill lära känna sina rötter och vill att de återvänder till Änglagård. Sagt och gjort, efter lite tjat och framtvingade tårar. Detta är enda tillfället i filmen då det känns lite överdrivet, överspelat. I övrigt gör Molly Nutley en utmärkt skådespelardebut. Större delen av de övriga skådespelarna är samma som i de gamla filmerna, vilket innebär en stor del av Sveriges skådespelarelit. Rikard Wolff, Jakob Eklund, Sven Wollter och Maria Lundqvist är bara några av de kända ansikten som dyker upp.

Väl tillbaka i Sverige, i den Västgötska byn, blir reaktionerna inte helt oväntat negativa. De inskränkta byborna, som fick sin värld upp-och-nervänd i första filmen (som hade premiär redan 1992) verkar även denna gång tro att det är djävulen själv som kommer på besök. Tredje gången gillt - ja, nu är det väl ändå dags för byborna att ändra sin inställning till det främmande, okända. Regissören lämnar dock lite utrymme för en fortsättning. Huruvida detta kommer att ske återstår att se, men jag tror att vi klarar oss utan.

Nutleys sätt att skildra den svenska landsbygdsmentaliteten är skrämmande verklighetstrogen, men blir bara som en förlängning av det man redan konstaterat i de tidigare filmerna. En miss i mitt tycke är den överdrivna mängden naturbilder. Plötsligt ser man ett rådjur hoppa fram över en åker, utan minsta samband till storyn, följt av en mängd mygg vid en liten sjö, filmat i motljus. Colin nämner själv i sitt hälsningsanförande att han älskar naturen vi har här ute på landet. Detta tycker jag att han istället borde skildra i en naturfilm.

Överlag tycker jag att det är en film som absolut är sevärd. För att vara svensk är den till och med bra och får fyra poäng av fem möjliga.