xMumiin

I förra veckans Stockholm City Helg skriver Kajsa Ekis Ekman om priset på SL-korten. Hon kommer med ett räkneexempel, som visar att om priserna låg i förhållande till inkomsten, skulle en börsmäklare, jämfört med en personlig assistent, få betala 1394kr i månaden för sitt kort, och så vidare. Men är det inte så att slit och eventuell utbildning ska löna sig? Jag säger inte att landets olika lönesättningar är rättvisa, men att en VD på ett av Sveriges största företag tjänar mer än en personlig assistent är kanske inte så konstigt?

Som personlig assistent har du ett stort ansvar, absolut, men du behöver inte den kunskap och arbetslivserfarenhet som en VD måste ha, och den har en helt annan form av ansvar, som kräver betydligt mer engagemang.

Om en gurka kostade 467kr för en VD och 9kr för en personlig assistent, vad skulle vitsen med slit och arbete då vara? Om man inte får någon belöning för att man kämpar med sin karriär, vem skulle då vilja göra det? De flesta skulle antagligen välja minsta möjliga ansträngning, eftersom man fortfarande skulle kunna leva lika gott som en som arbetar 200%. Ett samhälle kan inte fungera på det sättet.

Kajsa konstaterar att det alltid kommer att kosta pengar att driva kollektivtrafik. Så långt är hon med. Men ska då alla betala för att Kajsa åker kollektivt, även de som inte gör det själva? Ska vi inte dela ut en statligt tillverkad bil till alla som har för dåliga kollektiva förbindelser också då?

Vad jag tycker om att hon skulle föredra att mitt - och hundratals andras - jobb försvann, behöver jag nog inte gå in på. Men å andra sidan, kan jag åka fritt i stan och käka gratisgurka för att andra jobbar, skulle jag väl inte klaga.