xMumiin

Jag var i dig.

- Gör det ont?

Du svarade ‘nej’.

Såg dig i ögonen.

De kved av smärta.

Kanske var du för kär, för osäker? Kanske var det så det skulle kännas? Skulle man tycka om det här? Oavsett vad du tänkte, så sa du inte ifrån.

Om jag hade fortsatt, hade jag då, några år senare, varit en våldtäktsman? Det gjorde ju egentligen lite för ont, även om du ville från början.

Det är mestadels av den här anledningen jag vill prata om det här. Förlåt om jag pratar om det för mycket. Jag mår varken bättre eller sämre av att prata om det, men jag uppmärksammar detta av rädslan för att själv utsätta någon för något den egentligen inte vill. Nu ska jag försöka sluta #prataomdet.

Fler övergreppsliknande situationer har hänt mig, men då har jag varit för full för att säga emot. Jag vill absolut inte hänga ut någon med mina föregående texter och jag vill inte att männen i fråga ses som "hemska våldtäktsmän". I inget av fallen har jag sagt ifrån, varken verbalt eller fysiskt. Det är dock inte försvarbart att utföra sexuella handlingar mot någon som sover, är redlöst berusad eller på annat sätt inte kan försvara sig.

Det jag vill åstadkomma med dessa inlägg är att vi ska våga prata om våra känslor och tankar inför sex.
Sex är jättebra och jättetrevligt, om det sker på alla inblandade parters villkor, men vi kan inte kräva av varandra att vi ska vara tankeläsare.

Vågar vi bara prata om hur vi känner blir allt mycket bättre i längden. Jag tror att partnern i de flesta fall blir lättad över att du vågar säga ifrån, hellre än att du gör något du egentligen inte vill.

Våga Prata Sex!

Andra gången jag utsattes för ett sexuellt övergrepp var så sent som nyårsafton 2009-2010.

Jag och mitt ex hade bestämt oss för att fira nyår i Stockholm. Vi känner många där och tänkte att någon ska vi väl ändå hitta att fira med. Vi bokade ett billigt hotellrum på Lidingö. Vi drack äkta champagne ur ölglas och jagade fest. Han var nedstämd och när jag väl hittat en att fira med, en för båda bekant, något irriterande typ, föredrog han att stanna på rummet.

Jag festade. Minns tolvslaget. Minns en aning av hur han hjälpte mig planka genom spärrarna, trots att jag hade kort. Minns att jag tittar ner på min spya på tunnelbanegolvet.

Tydligen har jag somnat på toaletten när vi kommit hem till honom. Jag har sedan mitt i natten spytt ner hela hans säng. Av detta minns jag ingenting.

När jag vaknar har jag 20+ centimeter kuk i baken. Han märker att jag vaknar. Börjar röra sig. Jag ligger still. Han mumlar “Jag kanske skulle ha kondom”.

Min enda kommentar är “Ehm, ja! Det kanske du borde!” Till saken hör att han är “säkrare sex-informatör”. Han trär på en kondom och fortsätter. Jag ligger kvar, stilla. När han är färdig reser jag mig ur sängen, klär på mig och går.

Första gången jag “i lagens mening” utsattes för ett sexuellt övergrepp var jag 18 år. Några timmars tågresa hade fört mig till en några år äldre kille i en medelstor stad. Jag hade pratat med honom på internet ett tag och träffat honom som hastigast på en klubb i Göteborg.

Vi åt middag, tittade på film och när vi skulle sova, i hans smala säng, flyttade jag min kudde till fotändan. Jag ville inte ha någon sexuell kontakt med honom och att sova skavfötters kändes då som en smidig lösning för att slippa. Han flyttade även sin kudde.

Jag låg närmast väggen, med huvudet mot den. Han låg vänd emot mig. Han började ta på mig. Smeka mig över kroppen och innanför kalsongerna. En automatisk reaktion, för åtminstone en tonårings snopp, vid en sådan situation, är att bli styv. Han såg väl det som en invit, trots att jag låg stel som en pinne och stirrade in i väggen, men jag sa inte emot. Vi hade sex och jag njöt kanske av det. Men det var inte på bådas villkor.

Jag såg det aldrig som ett övergrepp då, men har senare förstått att det kanske egentligen var det. Som Johanna Koljonen skriver i sin debattartikel i DN finns det ett strukturellt problem i vår våldtäktslagstiftning. “Den förlitar sig på att parterna ska kommunicera om sina gränser. Det är en viktig princip. Men vi förmår det inte alltid, inte ens med partner vi känner och älskar.”

Jag är fortfarande vän med mannen i denna historia och vi har regelbunden kontakt.

I lördagens DN läser jag en debattartikel av Johanna Koljonen. Hon vill att vi berättar om sexuella övergrepp. Det är viktigt att vi kan prata om sådant, för att andra inte automatiskt ska tystas ned av tabun.

Vad är då ett sexuellt övergrepp? Det behöver inte kännas fel i stundens hetta, för att egentligen vara ett övergrepp. I Johannas eget exempel ligger hon med en något äldre man. Överenskommelsen är att de ska skydda sig. De sover tillsammans och när hon vaknar är han i henne, utan kondom. Hon vill inte vara till besvär och de fullbordar akten. När de sedan tar farväl lämnar han henne med en olustig känsla och en mental anteckning om att komma ihåg att testa sig för könssjukdomar.

Det krävdes tio år för henne att inse vilket as han var, medan hon låg där och var tacksam när han förgrep sig på deras överenskommelse om villkoren för samlaget.

“Man kan vara hur kåt som helst och samtidigt för blyg, tacksam, skamsen, imponerad, rädd eller kär för att säga vad man faktiskt vill. Och om vi inte kan berätta för varandra om våra gränser, då gör vi våld på oss själva. Vi kanske till och med tillåter, som jag gjorde då, övergrepp i lagens mening att ske. I sexuella övergreppssituationer är offret ofta hjälplöst. Det var inte jag. Jag kunde sannolikt ha brutit situationen med ett enda ord. Men jag ville inte vara till besvär.” Skriver Johanna Koljonen.

Att skriva mer just nu skulle göra detta till ett för långt inlägg för att någon ska orka läsa det. Därför sparar jag mina egna erfarenheter till nästa gång.

Knulla lugnt!